Nybörjarbloggen Inlägg

Alltså, MY GOD, jag går in på bloggen för att skriva några rader och ser att senaste inlägget är från 15 mars. Idag är det 15 april. Gör matematiken, liksom, och jag bara, SHIIIIT, det är en månad sedan jag skrev något senast, EN MÅNAD, det är ju helt sjukt, galet, det är barockt är det.

Som en god vän brukar uttrycka det:
Tala är silver, tiga är guld.
Alltså, jag dör, fatta vad fruktansvärt korkat!

Snarare såhär:
Tiden går fort när man har roligt.
Tiden går fort när man inte har roligt.
Tiden går fort, punkt.

Hur som helst: Jag ber om ursäkt både för egen del och å den spökskrivande närapersonens vägnar.
Spöke? Ja.
Skrivare? Nej.

Hursomhelst.
En månad passerar inte obemärkt, nej nej, och mycket har hänt i mitt liv, så mycket att jag ärligt talat knappt vet var jag ska böra. Det har varit körigt, tufft, det har det varit.
Okej, om vi börjar med det rent motoriska, så har jag …
Nej, stopp, vänta!
Som en god vän brukar uttrycka det:
Varför tala i prosa när det finns poesi.
Alltså, MY GOD, fatta legendariskt droppade ord, bara BAM!

Jahaja, nåväl, jodå så att, host-harkel-ehum.

***

mage, rygg
mage, rygg
sitta, ligga, upp och stå
sitta, ligga, upp och stå
rulla, hasa, sträcka ut
åla framåt, nej bakåt
åla framåt, nej bakåt
fastna under sängen
snark

sitta bland kuddar
sitta utan kuddar
sitta och plaska i en balja

gunga hopp, gunga hopp
gallop, gallop

bita i fingrar
bita i slevar
bita i giraffer och möss av plast
bita i kuddar, telefoner, lock, mattor
Bita mer mer mer
Ena tanden, god dag
Andra tanden god dag

barnstol med stödinsats
sitta med vid bordet
ersättning blir tillskott blir gröt
banan, leverpastej, ägg
fruktsmoothie med katrinplommon
överblommad tarmflora
turbomage
blöja på, blöja av

lugnet efter tandsprickningen
lugnet efter tarmkaoset
lugnet efter språnget
in i relationsvärlden

so long, mjuklift
sitt upp, upptäck
en värld under himlen
hus, gator, hundar, elskåp, gräs
vinden mot ansiktet
måste blunda, vila från allt

overall av
kofta på och tunna mössan
fågelkvitter i luften
och
måste skaffa solbrillor

***

Sen har det ju hänt en del annat också den senaste månaden har jag förstått.
Det har varit mello och klockvridning, ömsom slask, ömsom sol, Zlatan eller inte och nedsatta konungafötter bland käbblande genier i slutna litterära salonger.
Men ärligt talat orkar jag inte bry mig.
Nu ska jag knapra lite banan, krubba lite gröt, lapa lite näringstillskott och ta mig en lur med obegränsad snooze.
Hej på er!

 

Se här.
En hand.
Jag sträcker ut en hand.
Bildligt talat, alltså, för internet går inte att greppa, så mycket har till och med jag förstått, trots min ringa ålder.

Jag har ju bloggat ett tag nu.
Och jag börjar få smak för det.
Det är kul, det är det.
Men ensamt, ack så ensamt.
Cyberrymden är så stor, och jag är så liten.
Så nu undrar jag om det finns några andra små personer där ute.
Kanske någon som har en egen blogg.
Eller någon som vill skriva ett gästinlägg på min.
Eller bara en liten kommentar.
Kommunikation, samtal, dialog.
Det skulle värma, det skulle det.

Det var bara det.
Hej så länge.

1. Mango-banan-ingefära-glass (Sötman, syrligheten, beskan i kombination med den uppfriskande svalkan mot gommen. It’s heaven!)
2. Apelsin (Att suga på en apelsinklyfta och låta den söta, mjuka saften fylla munnen. Jag saknar ord.)
3. Avocado-kakao-mousse (Den perfekta konsistensen, kakaons brända skarphet i kombination med avocadons gröna lenhet. En vinnare vilken dag som helst!)
4. Närapersonens hemlagade ärtsoppa med senap (Starka grejer, jag blev chockad, men sen ville jag bara ha mer, mer, mer. Mums, smaskens, kittlar skönt i kistan.)
5. Granatäppeljos (Min allra första smakupplevelse utanför mjölkens land. På själva julafton var det. Jag glömmer det aldrig!)
6. Närapersonens gröna smoothie (Den är lite lurig, kan smaka olika från dag till dag, men allt som oftast är den len mot gommen och fulla av olika smaker.)
7. Potatis* (En klassiker, mosad med lite smör, enkelt men gott, inga konstigheter.)
8. Leverpastej (Nja, jag vet inte. Visst, det är nyttigt, innehåller järn och en massa andra näringsämnen. Och konsistensen är väl helt okej. Men färgen! Vad ska man säga? Men jag ska ge det en chans till, det ska jag.)
9. Yoghurt (Alltså, jag fattar inte grejen.)
10. Våtservett (Inte gott, inte alls gott!)

Bubblare: Gröt, ost, lax, torsk, päron, omelett, banan, broccoli, blomkål.

* Måste bara skjuta in en liten reflektion här, helt off-topic**. Potatisen, liksom många andra av munsbitarna, fick jag smaka från närapersonernas tallrikar. De brukar mosa till en liten bit åt mig som de sticker till mig på en sked eller ett finger. Och sen sätter de i sig resten av tallrikens innehåll själva. Och då snackar vi helt absurda mängder. Alltså, jag fattar inte hur de bär sig åt. Själv har jag fullt sjå med att få ner ett kryddmått eller två, medan närapersonerna sitter där och i godan ro lassar in gaffel efter gaffel, sked efter sked. Groteska mängder försvinner ner i deras svalg, och inte en gnutta kommer upp igen.
Jag fattar nada. I’m lost. Je ne comprends rien.
Men det kanske ger sig med tiden.

** Förresten, när jag tänker efter, är kanske reflektionen on-topic, eller i alla fall i närheten. Nå, låt oss kalla den touching-topic och låta udda vara jämt.

 

Svarta natten råder, inget ljus i sikte.
Drömmens efterdyningar rullar genom kroppen och jag misströstar.
Vargtimmen dröjer och jag väntar, våndas.
Jag tar ifrån magen men ur min mun kommer bara svaga ljud.
Igen!
Nej, bara ett ynkligt gnyende, knappt hörbart.
Jag rullar över på sidan, tillbaka, andra sidan, tillbaka.
Filten är för varm.
Magen är för tom.
Blöjan är för full.
Tystnaden bryts men av hundskall på avstånd, kraxande fåglar, rasslande vind.
Ve och fasa.
På förtvivlans rand kommer det till mig.
Ett textstycke.

Nätterna har blivit större
och dom fortsätter att växa
snart ryms dom inte
i mitt huvud längre

Så!
Exakt så känns det.
Varifrån texten kommer?
Från diktsamlingen Döda honom! från 1978.
Av vem?
Kristina Lugn såklart.
Vem annars?

Vänta!
Ett frasande ljud av lakan som rör sig.
Från närapersonens säng.
Nu gäller det.
AAUUUÄÄÄÄRRRRRRRAARRRR-ABABABA-RRR!

 

 

 

Jaha, jodå, så att.
Mycket OS har det blivit den senaste veckan. Både jag och närapersonen har varit förkylda och lite ynkliga, hållit oss hemma för det mesta, inte orkat ta oss för så mycket. Tur då att det råkat infalla ett sportevenemang som bara pågår och pågår och aldrig verkar ta någon längre paus. Vi har tittat på slalom och super-G, längdskidor i klassisk och fri stil, backhoppning och skidskytte, short track och konståkning. Med mera.
Jag gillar det. Skarpt. Gnistrande snö, bitande kyla, isande vindar, rykande munnar, färgglada trikåer. Och så själva tävlingsmomentet såklart. Spännande är bara förnamnet. Mest gillar jag längdskidor och skidskytte, men allt annat också. Utom curling. TRÅÅÅÅÅKIGT! Jag hann somna och vakna två gånger, och fortfarande var det samma personer och stenar som hasade sig fram över isen. Nordisk kombination fattar jag inte riktigt grejen med heller. Men annars är jag all in.

Och så bra det har gått för de blågula sen. Rena rama braksuccén för våra svenska atleter.
Guld till både Frida och Charlotte och Silver-Stina är ett minne blott för nu är hon Super-Stina, Stor-Stina, Succé-Stina, Samuraj-Stina, Slaktar-Stina, Stekar-Stina, Samba-Stina, Stina the Stabber-
Okej, ja, det kanske räcker så, det kanske det gör, men ni fattar, det är stort, det är världsklass, det är succé.
Extra roligt med skidskyttarna också måste jag säga, att den yngre generationen sticker fram nosarna och tar för sig och fyller upp tomrummet efter Ferry, Zidek-Olofsson & Co.
Sebastian Samuelsson, vad ska man säga? Jag lyfter på hatten.
Och Hanna Öberg. HANNA ÖBERG! I rest my case, liksom.

Den senaste tiden har jag funderat en del på vilken idrott jag själv ska ägna mig åt i framtiden. Ett tag var jag inne på brottning, och sen var det en period när jag var helt inne på simning eller konstsim eller simhopp eller nåt i vatten, men så gick det lite knackigt på babysimmet senast och då började jag tveka. Mitt i denna tvekan var det en närmast uppenbarelseliknande stund när närapersonen klickade på datorn och den småkulliga backen med de stora hoppen dök upp.
PUCKELPIST!
Alltså, det verkar ju vara en helt SJUUUUUK sport. På ett bra sätt. De bara kastar sig ut i backen, knäna flyger upp och ner mellan pucklarna och så ett hopp där de snurrar och voltar och korsar skidorna och sen mer pucklar och ett ännu större hopp.
Jag kan riktigt känna hur det suger i magen medan adrenalinet rusar genom varenda cell i kroppen.
Lika självklart som en kräkning vid lunchtid kom det till mig: det är puckelpist jag ska satsa på!
Jag ska börja förbereda mig redan nu (lära mig att sitta, krypa, gå, hoppa och så vidare) och så tänker jag att jag smyger igång med lite lätt utförsåkning om ett par år och sen kanske övergår till puckel ytterligare ett par år senare. Till OS 2038 kommer jag då att ha hunnit träna ett femtontal år och borde ha rätt goda chanser att knipa en pallplats. Jag är peppad till tänderna. Skönt också att ha en långsiktig plan.
Vi har en rätt hyfsat slänt bakom huset där vi bor. Den borde duga till att börja med. Mer problematiskt då det här med snö eller snarare frånvaron av snö.
Äh, det får ge sig. Kanske kommer det vitare vintrar så småningom. Annars kan man ju alltid ta med sig närapersonerna och flytta till Whistler Mountain. Låter som ett rätt ballt ställe.
Nu måste jag sluta. Den lätt maniskt vintersportintresserade närapersonen kom just hem, och vi har en hel del att streama ikapp under eftermiddagen. Längdstafett, masstart i skidskytte, storslalom, skridskons långdistans. Med mera.
Hej på er!

En sak till bara.
När vi var i kyrkan igår läste en av närapersonerna upp en dikt som hen hade skrivit till mig.
Jag tror att den var inspirerad av en av mina favoriter, Kristina Lugn.
Hur som helst, den var fin, det var den.
Så jag lägger upp den här.

 

Mitt allra bästa

I födelsedagspresent
vill jag ge dig ett takfönster
en mobil
av solen och molnen
av stjärnorna och månen
Jag vill ge dig
fri utsikt
och goda utsikter

I julklapp
vill jag ge dig årstider
Ljusvarma sommarkvällar
och snökalla vintermorgnar
Solmogna jordgubbar
och varm choklad ur plåttermos

Ett marsvin vill jag ge dig
En hemlig trädkoja
i den högsta tallen
En mintgrön racercykel
med tusen växlar
och bockstyre
om du vill

Jag vill ge dig
alla mina berättelser
och Kristina Lugns samlade verk

Allt detta vill jag ge dig
allt detta och lite till

Jag vill ge dig
en trygg uppväxt
med god tillväxt
Jag vill lova dig
dubbel avkastning
på varje investering du gör
i en annan människa

Jag hoppas
att du ska lyssna på mina råd
och sen välja själv
att du ska undvika mina misstag
om du kan

Jag önskar dig
stor humor
och större allvar
Jag önskar dig
ett lynne
som tål all slags väderlek

Jag önskar dig
mod att förändra
och sinnesro att acceptera
Jag önskar dig
förmågan att säga ja
och styrkan att säga nej
och förstånd att inse skillnaden

Allt detta önskar jag dig
allt detta och lite till

Jag anser att du ska få finnas
i en tillvaro som är vänlig
och jämlik
och tolerant
och på andra sätt rimlig
En tillvaro
som rymmer hela dig

Jag vill att du ska omges
av vänner
som lyssnar på dig
och ifrågasätter dig
som skrattar med dig
och bjuder dig på Banana split
när du är ledsen

Jag vill att du ska få
möjligheter utan gränser
kärlek utan villkor
Att du ska få leva helt och hållet

Inget av detta kan jag lova dig
Ingenting alls
Bara en sak kan jag lova
Att jag ska göra mitt allra bästa
Att jag ska försöka
Försöka lyfta dig när ligger
och fånga dig när du faller
Försöka fatta din hand
och hålla den hårt
tills du väljer att släppa taget

Jag ska göra mitt allra bästa
mitt allra bästa och lite till

Jaha, nu har det skett en förändring här hemma. Närapersonerna verkar ha bytt plats. Den som förut var hemma hela dagarna är nu borta, och i stället är den andra hemma. En fördel med det nya upplägget är att den närapersonen som nu är hemma är den som spökskriver min blogg. Vilket i rimlighetens namn borde innebära mer bloggtid för undertecknad. Kan man tycka.
I övrigt får vi väl se hur det funkar, men hittills känns det rätt soft.

Men nu var det ju inte detta jag skulle blogga om, nej nej.
Alltså, vilken helg jag har haft.
Helt maxad!
Det började redan i lördags. Hela lägenheten var full av närapersonernas närapersoner. Det var fika och matlagning och sång och musik och jag gick från famn till famn och alla ville prata med mig och lyssna på mig. Luften var liksom full av kärlek. Det var fint, det var det.
På kvällen satte de på teven och kollade på Mello och då gick jag och la mig. Men vid det laget var jag helt slut och uppvarvad som en sjuttioåttavarvare, så det var ändå läge att krascha.

För nästa dag fortsatte festligheterna med oförminskad styrka.
På med silverkläder, in i bilen, tupplur, ut i vintermorgonen, in i en kyrka, mat, tupplur och när jag vaknade var där massor av folk. Jag förstod att många av dem var närapersonernas vänner och bekanta för det kramades till höger och vänster och alla såg glada ut.
In i kyrkrummet bar det, och där var fullt till sista stolen minsann. Vi fick gå fram och ställa oss och den ena närapersonens kompis tog på sig en vit särk och lyfte upp mig och sa några väl valda ord och önskade mig välkommen till världen. Det var fint, det var det.
Alla i lokalen tittade på mig. Det var lite läskigt men samtidigt häftigt att få så mycket uppmärksamhet på en och samma gång. Jag menar, i vardagen får man ju vara nöjd om en person åt gången orkar fokusera på en någon längre stund, haha.
Det pratades på en del, och sen spelade närapersonernas närapersoner gitarr och sjöng en jättefin låt som handlade om gåtfulla barn. Det var väldigt fint, det var det verkligen.
Massor av kärlek även här.
Efteråt var det kyrkfika, presenter, mingel, tjo och tjim och sen, pang, på med overall och mössa och in i bilen igen.
När jag vaknade var vi vid havet, nånstans nära Älvsborgsbron, och så gick vi in på en restaurang och alla fick mat och dryck och det var presenter och kramar och musik och samtal i en enda underbar röra.

Det var en rolig dag, det var det. Och sen var jag helt slut på kvällen och närapersonerna också, så vi kollade lite Lerin på SVTPlay och sen var det bingen.

Idag har jag och närapersonen promenerat lite, annars mest bara chillat hemma, återhämtat oss, laddat batterierna, fyllt på med egentid och så vidare.
Nu måste jag kila, dags att käka.
Hej på er.

Ursäkta dröjsmålet, det var ett tag sen nu. Tråkigt, verkligen tråkigt. Och frustrerande, eftersom det inte beror på mig, utan på min spökskrivare, tillika en av närapersonerna, som den senaste tiden har jobbat och varit bortrest och yrat omkring och hållit på med jag vet inte vad. Inte min blogg i alla fall.
Men nu, till slut, efter diverse listigt trugande från min sida*, så fick vi till en sittning, se på fan.

Okej, vad har hänt sedan senast?
Ärligt talat vet jag inte så noga eftersom mitt långtidsminne lämnar en del övrigt att önska. Närtidsminnet, däremot, är det sannerligen inget fel på.
Och då undrar du kanske vad jag har på hjärtat en gråmulen förmiddag som denna, vad det är jag känner ett så trängande behov av att dela med mig av.

DET HÄR!

Klicka på bilden så kommer det en video. Det var en av närapersonerna som visade mig den på sin dator igår. Vi kollade flera gånger, och alltså OH MY GOD, den är ju helt psyyyyyykisk!!!
Närapersonerna i videon går omkring i underkläder och pratar i telefon, bär peruk, äter som hundar direkt ur skålar och ålar runt i sängen i leopardkläder. Inte konstigt att barnen leker med aporna i stället.
Kul med de dansande bebisarna i alla fall. Och att de simmar under vatten. Det har jag också börjat öva lite på, men det är en helt annan historia som förtjänar sitt eget blogginlägg.

Sen har vi själva texten.
Ja herregud, vad ska man säga?
Den handlar alltså om hur svårt det är att vara bebis, och det kan jag såklart skriva under på i vattenfast bläck, haha. Visst, många gånger är bebislivet kanon. För det mesta faktiskt. Men ibland är det mödosamt, det är det.
Men vad handlar egentligen den här texten om?
Det är sova och borsta tänderna, inte röra och inte göra, mamma, pappa, farmor, farfar, jag vill inte, nej, ingen dessert, inte peta näsan, jobbigt, jobbigt att vara bebis.
Bla bla bla, upprepningar, nonsens, rappakalja.
Inte ett ord om magsmärtor och gasbildning, plötslig hicka och spontankräkningar.
Inte ett ord om frustrationen över att inte kunna framföra sina önskemål och åsikter.
Inte ett ord om den där känslan när man vaknar i vargtimmen i ett mörkt rum av att kajorna kraxar utanför och man bara ligger där med svettig rygg och tom mage och känner ångesten rista i kroppen.
Nej, fy för den lede vilken rent ut sagt svagsint låt.
Visst, snubben är fyra år och ingen bebis längre, men nåt borde han väl komma ihåg.
Ytligt är vad det är. Texten saknar helt tematik. Undertexten lyser med sin frånvaro. Det är bara en enda sörja av ord och fraser utan tillstymmelse till klangbotten. Populistiskt trams utan något som helst djup.

Betyget blir noll av fem, nej, av tio,
Gomiddag!

* Jag googlade på definitionen av BLOGG – ”webbplats som innehåller periodiskt** publicerade inlägg” – varsågod, bam, in your face, och då blev det annat ljud i skällan.
** Regelbundet återkommande (ja, närapersonen var tvungen att googla på det, haha).

Det har kommit in en del frågor, önskemål från läsare som vill veta lite mer om vem jag är, var jag bor, med mera med mera. Nä, skoja bara, det har inte kommit in en enda förfrågan, men bättre att förekomma än att förekommas som jag brukar säga.

Okej, till att börja med kan du bara flytta blicken några centimeter till vänster på skärmen. Där ja! Under bilden på mina bästa djurpolare. Klicka där. Där kan du få några hårda fakta, läsa lite mer om mig och om mina ambitioner med den här publikationen.
Hälften vunnet, men jag är inte den som är den, så jag kan väl spilla på lite till.

Okej, vad mer?
Jag bor i en lägenhet där det finns ett kök där jag brukar sitta och gunga i babysittern och där jag äter ibland, ett vardagsrum där jag sover och äter och tillbringar min mesta tid, ett badrum där jag blir bytt på och ligger och softar och luftar underredet på skötbordet och så ett sovrum där jag sover ibland om närapersonerna vill föra oväsen. Ibland på morgonen bär den ena närapersonen in mig dit och lämnar mig till den andra närapersonen i sängen där. Utanför lägenheten finns en trappa. Uppåt vet jag inte vart den leder, har aldrig varit där. Nedåt leder den till källaren där vagnen står. Från källaren kommer man ut ur huset. Och på utsidan? Ja, vad ska jag säga? Det är svårt att överblicka. Mycket himmel blir det ju, och ibland kommer jag upp och får se en fasad här och en fruktdisk där, en träddunge här och en spårvagnsinteriör där. Nej, jag måste erkänna att jag har noll koll ännu så länge.

Jaha, och mer?
Jag äter 6-8 gånger per dygn, sover när jag känner för det, oftast på natten.
Jag gillar att ligga i babygymmet och lattja med de dinglande djuren.
Jag är rädd för sprutor, prasslande ljud och spegelbilder.
Jag tycker det är intressant att läsa på kvitton.
På helgerna brukar jag sitta i soffan och kolla på Vinterstudion.

Kanske borde jag fortsätta nu med några insiktsfulla kommentarer om min personlighet, mina starka och svaga sidor och så vidare. Men alltså, jag är ju så att säga i min linda ännu så länge, så det är svårt. Jag är hyfsat säker på att jag är en smart person med obegränsade möjligheter, men resten får nog visa sig med tiden.

Nej, nog så. Nu är jag trött. Och lite hungrig också tror jag. Orkar inte skriva mer.
Så jag gör som jag brukar göra i såna lägen, jag slänger in en dikt av Kristina Lugn.
Kommentarer överflödiga.
Hej på er!

 

* Engelska: for your information; fritt översatt: för din/er information.

 

 

Här går det undan vill jag lova.
2017 har blivit 2018 och mycket talar för att det kommer att bli mitt bästa, eller i alla fall mest innehållsrika, år hittills. 2017 kom jag ju in i först på upploppet. 2018 är jag med redan från startskottet, kan gå ut lugnt och sakta öka tempot. En lättnad, för jag måste säga att förra året avslutades i ett hiskligt tempo. Det var advent och jul och mellandagar och nyår, ett fasligt ståhej och flängande hit och dit.

Julen ja. Min första.
Herregud, det var något utöver det vanliga.
En enda långdragen orgie av mat och presenter och kaffe och godis och tecknad film och nötter och levande ljus. Ärligt talat fattade jag aldrig riktigt grejen, men närapersonerna och de andra verkade gilla läget, så det var liksom bara att stämma in. Som den enda icke-vuxna personen i sällskapet fick jag sjukt mycket uppmärksamhet. Visst, det är en kick, det kan jag inte förneka. Men till slut blev det nästan för mycket. Hallå, kan ni ge mig lite egentid nån gång så att jag kan samla kraft!
På julafton fick jag smaka på en liten bit omelett och några droppar granatäpplejuice. Min första mat. Jag hade sett fram emot detta i veckor, men jag måste säga att det blev något av en antiklimax. En kletig konsistens, en knappt förnimbar sötma, det var allt.
Jaja, vad ska man göra, det blir kanske bättre med tiden.

Sen var det ju nyår också med finmiddag och bubbel och raketer. Jag minns ett stort bord med många människor och mycket mat. Och att jag vaknade flera gånger av att det smällde och höll på. Annars är minnena suddiga, så jag sov nog mest.

Mycket tid i bilen blev det under helgerna. Inget fel med det. Jag brukar oftast låta motorljud och vibrationer vagga mig till sömns och sen vakna när vi är framme. Så det är soft. Förutom när vi var på väg hem från Halland nån gång under mellandagarna. Jag somnade som vanligt, men sen vaknade jag av att bältet skavde. Blöjan var tung av kiss, jag började känna mig hungrig, det var varmt så att svetten rann utmed ryggen. Allt detta sammantaget gjorde att jag fick fullständig panik. Jag tappade kontrollen, det får jag erkänna. Jag bara skrek rakt ut, kunde inte sluta. Jag skrek så att jag knappt fick luft. Som tur var insåg närapersonerna allvaret i min prekära situation och stannade vid en bensinmack där jag fick vila upp mig en stund och somna om.
Fy för den lede!
Nästa gång vi skulle åka bil hade jag lite ångest, men då gick det som smort igen.

Slutet på året var roligt, det var det, men det var stressigt också, och jag blev liksom lite orolig till både kropp och sinne. Skönt att allt verkar lugna ner sig nu. Tillbaka till ett lugnare tempo. Hemmahäng med fasta rutiner. Det är nog ändå det jag mår bäst av. Nu kan jag starta upp det nya året i lugn och ro, ta mig an en utmaning i taget.
Egentligen har jag ju ingen aning om vad som kommer hända, det får jag väl erkänna. Men jag har en känsla av att många utmaningar väntar runt kröken. Det kan nog bli både sötebröd och surdeg, ömsom vin, ömsom vatten, skönsång och tandgnissel.
Men man är ju en glad skit i grund och botten så det blir nog bra med det, så det blir, jajamen.

Just det, jag glömde nästan.
Igår lyckades jag igen! Det var i sängen den här gången. Jag var mitt i min vanliga träning, spände bålen, viftade, vaggade. Och då, rätt vad det var, så rullade jag runt från rygg till mage. Pang bara, och så låg jag där och såg allt ur ett helt annat perspektiv.
Så coolt!
Synd bara att jag fortfarande inte fattar hur jag gjorde.