Månad: januari 2018

Ursäkta dröjsmålet, det var ett tag sen nu. Tråkigt, verkligen tråkigt. Och frustrerande, eftersom det inte beror på mig, utan på min spökskrivare, tillika en av närapersonerna, som den senaste tiden har jobbat och varit bortrest och yrat omkring och hållit på med jag vet inte vad. Inte min blogg i alla fall.
Men nu, till slut, efter diverse listigt trugande från min sida*, så fick vi till en sittning, se på fan.

Okej, vad har hänt sedan senast?
Ärligt talat vet jag inte så noga eftersom mitt långtidsminne lämnar en del övrigt att önska. Närtidsminnet, däremot, är det sannerligen inget fel på.
Och då undrar du kanske vad jag har på hjärtat en gråmulen förmiddag som denna, vad det är jag känner ett så trängande behov av att dela med mig av.

DET HÄR!

Klicka på bilden så kommer det en video. Det var en av närapersonerna som visade mig den på sin dator igår. Vi kollade flera gånger, och alltså OH MY GOD, den är ju helt psyyyyyykisk!!!
Närapersonerna i videon går omkring i underkläder och pratar i telefon, bär peruk, äter som hundar direkt ur skålar och ålar runt i sängen i leopardkläder. Inte konstigt att barnen leker med aporna i stället.
Kul med de dansande bebisarna i alla fall. Och att de simmar under vatten. Det har jag också börjat öva lite på, men det är en helt annan historia som förtjänar sitt eget blogginlägg.

Sen har vi själva texten.
Ja herregud, vad ska man säga?
Den handlar alltså om hur svårt det är att vara bebis, och det kan jag såklart skriva under på i vattenfast bläck, haha. Visst, många gånger är bebislivet kanon. För det mesta faktiskt. Men ibland är det mödosamt, det är det.
Men vad handlar egentligen den här texten om?
Det är sova och borsta tänderna, inte röra och inte göra, mamma, pappa, farmor, farfar, jag vill inte, nej, ingen dessert, inte peta näsan, jobbigt, jobbigt att vara bebis.
Bla bla bla, upprepningar, nonsens, rappakalja.
Inte ett ord om magsmärtor och gasbildning, plötslig hicka och spontankräkningar.
Inte ett ord om frustrationen över att inte kunna framföra sina önskemål och åsikter.
Inte ett ord om den där känslan när man vaknar i vargtimmen i ett mörkt rum av att kajorna kraxar utanför och man bara ligger där med svettig rygg och tom mage och känner ångesten rista i kroppen.
Nej, fy för den lede vilken rent ut sagt svagsint låt.
Visst, snubben är fyra år och ingen bebis längre, men nåt borde han väl komma ihåg.
Ytligt är vad det är. Texten saknar helt tematik. Undertexten lyser med sin frånvaro. Det är bara en enda sörja av ord och fraser utan tillstymmelse till klangbotten. Populistiskt trams utan något som helst djup.

Betyget blir noll av fem, nej, av tio,
Gomiddag!

* Jag googlade på definitionen av BLOGG – ”webbplats som innehåller periodiskt** publicerade inlägg” – varsågod, bam, in your face, och då blev det annat ljud i skällan.
** Regelbundet återkommande (ja, närapersonen var tvungen att googla på det, haha).

Det har kommit in en del frågor, önskemål från läsare som vill veta lite mer om vem jag är, var jag bor, med mera med mera. Nä, skoja bara, det har inte kommit in en enda förfrågan, men bättre att förekomma än att förekommas som jag brukar säga.

Okej, till att börja med kan du bara flytta blicken några centimeter till vänster på skärmen. Där ja! Under bilden på mina bästa djurpolare. Klicka där. Där kan du få några hårda fakta, läsa lite mer om mig och om mina ambitioner med den här publikationen.
Hälften vunnet, men jag är inte den som är den, så jag kan väl spilla på lite till.

Okej, vad mer?
Jag bor i en lägenhet där det finns ett kök där jag brukar sitta och gunga i babysittern och där jag äter ibland, ett vardagsrum där jag sover och äter och tillbringar min mesta tid, ett badrum där jag blir bytt på och ligger och softar och luftar underredet på skötbordet och så ett sovrum där jag sover ibland om närapersonerna vill föra oväsen. Ibland på morgonen bär den ena närapersonen in mig dit och lämnar mig till den andra närapersonen i sängen där. Utanför lägenheten finns en trappa. Uppåt vet jag inte vart den leder, har aldrig varit där. Nedåt leder den till källaren där vagnen står. Från källaren kommer man ut ur huset. Och på utsidan? Ja, vad ska jag säga? Det är svårt att överblicka. Mycket himmel blir det ju, och ibland kommer jag upp och får se en fasad här och en fruktdisk där, en träddunge här och en spårvagnsinteriör där. Nej, jag måste erkänna att jag har noll koll ännu så länge.

Jaha, och mer?
Jag äter 6-8 gånger per dygn, sover när jag känner för det, oftast på natten.
Jag gillar att ligga i babygymmet och lattja med de dinglande djuren.
Jag är rädd för sprutor, prasslande ljud och spegelbilder.
Jag tycker det är intressant att läsa på kvitton.
På helgerna brukar jag sitta i soffan och kolla på Vinterstudion.

Kanske borde jag fortsätta nu med några insiktsfulla kommentarer om min personlighet, mina starka och svaga sidor och så vidare. Men alltså, jag är ju så att säga i min linda ännu så länge, så det är svårt. Jag är hyfsat säker på att jag är en smart person med obegränsade möjligheter, men resten får nog visa sig med tiden.

Nej, nog så. Nu är jag trött. Och lite hungrig också tror jag. Orkar inte skriva mer.
Så jag gör som jag brukar göra i såna lägen, jag slänger in en dikt av Kristina Lugn.
Kommentarer överflödiga.
Hej på er!

 

* Engelska: for your information; fritt översatt: för din/er information.

 

 

Här går det undan vill jag lova.
2017 har blivit 2018 och mycket talar för att det kommer att bli mitt bästa, eller i alla fall mest innehållsrika, år hittills. 2017 kom jag ju in i först på upploppet. 2018 är jag med redan från startskottet, kan gå ut lugnt och sakta öka tempot. En lättnad, för jag måste säga att förra året avslutades i ett hiskligt tempo. Det var advent och jul och mellandagar och nyår, ett fasligt ståhej och flängande hit och dit.

Julen ja. Min första.
Herregud, det var något utöver det vanliga.
En enda långdragen orgie av mat och presenter och kaffe och godis och tecknad film och nötter och levande ljus. Ärligt talat fattade jag aldrig riktigt grejen, men närapersonerna och de andra verkade gilla läget, så det var liksom bara att stämma in. Som den enda icke-vuxna personen i sällskapet fick jag sjukt mycket uppmärksamhet. Visst, det är en kick, det kan jag inte förneka. Men till slut blev det nästan för mycket. Hallå, kan ni ge mig lite egentid nån gång så att jag kan samla kraft!
På julafton fick jag smaka på en liten bit omelett och några droppar granatäpplejuice. Min första mat. Jag hade sett fram emot detta i veckor, men jag måste säga att det blev något av en antiklimax. En kletig konsistens, en knappt förnimbar sötma, det var allt.
Jaja, vad ska man göra, det blir kanske bättre med tiden.

Sen var det ju nyår också med finmiddag och bubbel och raketer. Jag minns ett stort bord med många människor och mycket mat. Och att jag vaknade flera gånger av att det smällde och höll på. Annars är minnena suddiga, så jag sov nog mest.

Mycket tid i bilen blev det under helgerna. Inget fel med det. Jag brukar oftast låta motorljud och vibrationer vagga mig till sömns och sen vakna när vi är framme. Så det är soft. Förutom när vi var på väg hem från Halland nån gång under mellandagarna. Jag somnade som vanligt, men sen vaknade jag av att bältet skavde. Blöjan var tung av kiss, jag började känna mig hungrig, det var varmt så att svetten rann utmed ryggen. Allt detta sammantaget gjorde att jag fick fullständig panik. Jag tappade kontrollen, det får jag erkänna. Jag bara skrek rakt ut, kunde inte sluta. Jag skrek så att jag knappt fick luft. Som tur var insåg närapersonerna allvaret i min prekära situation och stannade vid en bensinmack där jag fick vila upp mig en stund och somna om.
Fy för den lede!
Nästa gång vi skulle åka bil hade jag lite ångest, men då gick det som smort igen.

Slutet på året var roligt, det var det, men det var stressigt också, och jag blev liksom lite orolig till både kropp och sinne. Skönt att allt verkar lugna ner sig nu. Tillbaka till ett lugnare tempo. Hemmahäng med fasta rutiner. Det är nog ändå det jag mår bäst av. Nu kan jag starta upp det nya året i lugn och ro, ta mig an en utmaning i taget.
Egentligen har jag ju ingen aning om vad som kommer hända, det får jag väl erkänna. Men jag har en känsla av att många utmaningar väntar runt kröken. Det kan nog bli både sötebröd och surdeg, ömsom vin, ömsom vatten, skönsång och tandgnissel.
Men man är ju en glad skit i grund och botten så det blir nog bra med det, så det blir, jajamen.

Just det, jag glömde nästan.
Igår lyckades jag igen! Det var i sängen den här gången. Jag var mitt i min vanliga träning, spände bålen, viftade, vaggade. Och då, rätt vad det var, så rullade jag runt från rygg till mage. Pang bara, och så låg jag där och såg allt ur ett helt annat perspektiv.
Så coolt!
Synd bara att jag fortfarande inte fattar hur jag gjorde.