Här går det undan vill jag lova.
2017 har blivit 2018 och mycket talar för att det kommer att bli mitt bästa, eller i alla fall mest innehållsrika, år hittills. 2017 kom jag ju in i först på upploppet. 2018 är jag med redan från startskottet, kan gå ut lugnt och sakta öka tempot. En lättnad, för jag måste säga att förra året avslutades i ett hiskligt tempo. Det var advent och jul och mellandagar och nyår, ett fasligt ståhej och flängande hit och dit.
Julen ja. Min första.
Herregud, det var något utöver det vanliga.
En enda långdragen orgie av mat och presenter och kaffe och godis och tecknad film och nötter och levande ljus. Ärligt talat fattade jag aldrig riktigt grejen, men närapersonerna och de andra verkade gilla läget, så det var liksom bara att stämma in. Som den enda icke-vuxna personen i sällskapet fick jag sjukt mycket uppmärksamhet. Visst, det är en kick, det kan jag inte förneka. Men till slut blev det nästan för mycket. Hallå, kan ni ge mig lite egentid nån gång så att jag kan samla kraft!
På julafton fick jag smaka på en liten bit omelett och några droppar granatäpplejuice. Min första mat. Jag hade sett fram emot detta i veckor, men jag måste säga att det blev något av en antiklimax. En kletig konsistens, en knappt förnimbar sötma, det var allt.
Jaja, vad ska man göra, det blir kanske bättre med tiden.
Sen var det ju nyår också med finmiddag och bubbel och raketer. Jag minns ett stort bord med många människor och mycket mat. Och att jag vaknade flera gånger av att det smällde och höll på. Annars är minnena suddiga, så jag sov nog mest.
Mycket tid i bilen blev det under helgerna. Inget fel med det. Jag brukar oftast låta motorljud och vibrationer vagga mig till sömns och sen vakna när vi är framme. Så det är soft. Förutom när vi var på väg hem från Halland nån gång under mellandagarna. Jag somnade som vanligt, men sen vaknade jag av att bältet skavde. Blöjan var tung av kiss, jag började känna mig hungrig, det var varmt så att svetten rann utmed ryggen. Allt detta sammantaget gjorde att jag fick fullständig panik. Jag tappade kontrollen, det får jag erkänna. Jag bara skrek rakt ut, kunde inte sluta. Jag skrek så att jag knappt fick luft. Som tur var insåg närapersonerna allvaret i min prekära situation och stannade vid en bensinmack där jag fick vila upp mig en stund och somna om.
Fy för den lede!
Nästa gång vi skulle åka bil hade jag lite ångest, men då gick det som smort igen.
Slutet på året var roligt, det var det, men det var stressigt också, och jag blev liksom lite orolig till både kropp och sinne. Skönt att allt verkar lugna ner sig nu. Tillbaka till ett lugnare tempo. Hemmahäng med fasta rutiner. Det är nog ändå det jag mår bäst av. Nu kan jag starta upp det nya året i lugn och ro, ta mig an en utmaning i taget.
Egentligen har jag ju ingen aning om vad som kommer hända, det får jag väl erkänna. Men jag har en känsla av att många utmaningar väntar runt kröken. Det kan nog bli både sötebröd och surdeg, ömsom vin, ömsom vatten, skönsång och tandgnissel.
Men man är ju en glad skit i grund och botten så det blir nog bra med det, så det blir, jajamen.
Just det, jag glömde nästan.
Igår lyckades jag igen! Det var i sängen den här gången. Jag var mitt i min vanliga träning, spände bålen, viftade, vaggade. Och då, rätt vad det var, så rullade jag runt från rygg till mage. Pang bara, och så låg jag där och såg allt ur ett helt annat perspektiv.
Så coolt!
Synd bara att jag fortfarande inte fattar hur jag gjorde.
Bli först att kommentera