Jaha, jodå, så att.
Mycket OS har det blivit den senaste veckan. Både jag och närapersonen har varit förkylda och lite ynkliga, hållit oss hemma för det mesta, inte orkat ta oss för så mycket. Tur då att det råkat infalla ett sportevenemang som bara pågår och pågår och aldrig verkar ta någon längre paus. Vi har tittat på slalom och super-G, längdskidor i klassisk och fri stil, backhoppning och skidskytte, short track och konståkning. Med mera.
Jag gillar det. Skarpt. Gnistrande snö, bitande kyla, isande vindar, rykande munnar, färgglada trikåer. Och så själva tävlingsmomentet såklart. Spännande är bara förnamnet. Mest gillar jag längdskidor och skidskytte, men allt annat också. Utom curling. TRÅÅÅÅÅKIGT! Jag hann somna och vakna två gånger, och fortfarande var det samma personer och stenar som hasade sig fram över isen. Nordisk kombination fattar jag inte riktigt grejen med heller. Men annars är jag all in.
Och så bra det har gått för de blågula sen. Rena rama braksuccén för våra svenska atleter.
Guld till både Frida och Charlotte och Silver-Stina är ett minne blott för nu är hon Super-Stina, Stor-Stina, Succé-Stina, Samuraj-Stina, Slaktar-Stina, Stekar-Stina, Samba-Stina, Stina the Stabber-
Okej, ja, det kanske räcker så, det kanske det gör, men ni fattar, det är stort, det är världsklass, det är succé.
Extra roligt med skidskyttarna också måste jag säga, att den yngre generationen sticker fram nosarna och tar för sig och fyller upp tomrummet efter Ferry, Zidek-Olofsson & Co.
Sebastian Samuelsson, vad ska man säga? Jag lyfter på hatten.
Och Hanna Öberg. HANNA ÖBERG! I rest my case, liksom.
Den senaste tiden har jag funderat en del på vilken idrott jag själv ska ägna mig åt i framtiden. Ett tag var jag inne på brottning, och sen var det en period när jag var helt inne på simning eller konstsim eller simhopp eller nåt i vatten, men så gick det lite knackigt på babysimmet senast och då började jag tveka. Mitt i denna tvekan var det en närmast uppenbarelseliknande stund när närapersonen klickade på datorn och den småkulliga backen med de stora hoppen dök upp.
PUCKELPIST!
Alltså, det verkar ju vara en helt SJUUUUUK sport. På ett bra sätt. De bara kastar sig ut i backen, knäna flyger upp och ner mellan pucklarna och så ett hopp där de snurrar och voltar och korsar skidorna och sen mer pucklar och ett ännu större hopp.
Jag kan riktigt känna hur det suger i magen medan adrenalinet rusar genom varenda cell i kroppen.
Lika självklart som en kräkning vid lunchtid kom det till mig: det är puckelpist jag ska satsa på!
Jag ska börja förbereda mig redan nu (lära mig att sitta, krypa, gå, hoppa och så vidare) och så tänker jag att jag smyger igång med lite lätt utförsåkning om ett par år och sen kanske övergår till puckel ytterligare ett par år senare. Till OS 2038 kommer jag då att ha hunnit träna ett femtontal år och borde ha rätt goda chanser att knipa en pallplats. Jag är peppad till tänderna. Skönt också att ha en långsiktig plan.
Vi har en rätt hyfsat slänt bakom huset där vi bor. Den borde duga till att börja med. Mer problematiskt då det här med snö eller snarare frånvaron av snö.
Äh, det får ge sig. Kanske kommer det vitare vintrar så småningom. Annars kan man ju alltid ta med sig närapersonerna och flytta till Whistler Mountain. Låter som ett rätt ballt ställe.
Nu måste jag sluta. Den lätt maniskt vintersportintresserade närapersonen kom just hem, och vi har en hel del att streama ikapp under eftermiddagen. Längdstafett, masstart i skidskytte, storslalom, skridskons långdistans. Med mera.
Hej på er!
