Nätterna ryms inte i mitt huvud

Svarta natten råder, inget ljus i sikte.
Drömmens efterdyningar rullar genom kroppen och jag misströstar.
Vargtimmen dröjer och jag väntar, våndas.
Jag tar ifrån magen men ur min mun kommer bara svaga ljud.
Igen!
Nej, bara ett ynkligt gnyende, knappt hörbart.
Jag rullar över på sidan, tillbaka, andra sidan, tillbaka.
Filten är för varm.
Magen är för tom.
Blöjan är för full.
Tystnaden bryts men av hundskall på avstånd, kraxande fåglar, rasslande vind.
Ve och fasa.
På förtvivlans rand kommer det till mig.
Ett textstycke.

Nätterna har blivit större
och dom fortsätter att växa
snart ryms dom inte
i mitt huvud längre

Så!
Exakt så känns det.
Varifrån texten kommer?
Från diktsamlingen Döda honom! från 1978.
Av vem?
Kristina Lugn såklart.
Vem annars?

Vänta!
Ett frasande ljud av lakan som rör sig.
Från närapersonens säng.
Nu gäller det.
AAUUUÄÄÄÄRRRRRRRAARRRR-ABABABA-RRR!