Månad: mars 2018

 

Se här.
En hand.
Jag sträcker ut en hand.
Bildligt talat, alltså, för internet går inte att greppa, så mycket har till och med jag förstått, trots min ringa ålder.

Jag har ju bloggat ett tag nu.
Och jag börjar få smak för det.
Det är kul, det är det.
Men ensamt, ack så ensamt.
Cyberrymden är så stor, och jag är så liten.
Så nu undrar jag om det finns några andra små personer där ute.
Kanske någon som har en egen blogg.
Eller någon som vill skriva ett gästinlägg på min.
Eller bara en liten kommentar.
Kommunikation, samtal, dialog.
Det skulle värma, det skulle det.

Det var bara det.
Hej så länge.

1. Mango-banan-ingefära-glass (Sötman, syrligheten, beskan i kombination med den uppfriskande svalkan mot gommen. It’s heaven!)
2. Apelsin (Att suga på en apelsinklyfta och låta den söta, mjuka saften fylla munnen. Jag saknar ord.)
3. Avocado-kakao-mousse (Den perfekta konsistensen, kakaons brända skarphet i kombination med avocadons gröna lenhet. En vinnare vilken dag som helst!)
4. Närapersonens hemlagade ärtsoppa med senap (Starka grejer, jag blev chockad, men sen ville jag bara ha mer, mer, mer. Mums, smaskens, kittlar skönt i kistan.)
5. Granatäppeljos (Min allra första smakupplevelse utanför mjölkens land. På själva julafton var det. Jag glömmer det aldrig!)
6. Närapersonens gröna smoothie (Den är lite lurig, kan smaka olika från dag till dag, men allt som oftast är den len mot gommen och fulla av olika smaker.)
7. Potatis* (En klassiker, mosad med lite smör, enkelt men gott, inga konstigheter.)
8. Leverpastej (Nja, jag vet inte. Visst, det är nyttigt, innehåller järn och en massa andra näringsämnen. Och konsistensen är väl helt okej. Men färgen! Vad ska man säga? Men jag ska ge det en chans till, det ska jag.)
9. Yoghurt (Alltså, jag fattar inte grejen.)
10. Våtservett (Inte gott, inte alls gott!)

Bubblare: Gröt, ost, lax, torsk, päron, omelett, banan, broccoli, blomkål.

* Måste bara skjuta in en liten reflektion här, helt off-topic**. Potatisen, liksom många andra av munsbitarna, fick jag smaka från närapersonernas tallrikar. De brukar mosa till en liten bit åt mig som de sticker till mig på en sked eller ett finger. Och sen sätter de i sig resten av tallrikens innehåll själva. Och då snackar vi helt absurda mängder. Alltså, jag fattar inte hur de bär sig åt. Själv har jag fullt sjå med att få ner ett kryddmått eller två, medan närapersonerna sitter där och i godan ro lassar in gaffel efter gaffel, sked efter sked. Groteska mängder försvinner ner i deras svalg, och inte en gnutta kommer upp igen.
Jag fattar nada. I’m lost. Je ne comprends rien.
Men det kanske ger sig med tiden.

** Förresten, när jag tänker efter, är kanske reflektionen on-topic, eller i alla fall i närheten. Nå, låt oss kalla den touching-topic och låta udda vara jämt.