Den första tiden

Jaha, det lackar så smått mot jul, och nu har det gått ett rätt så ansenligt antal veckor sen allting började.

Och hittills har det varit rätt soft måste jag säga.
Jag hade i och för sig en förkylning alldeles i början. Maxat otrevlig historia. Svårt att andas, svårt att sova. Närapersonerna var på mig som hökar och spolade vatten i min näsa och sög snor med en plastslang. Fy för den lede!

Men annars har jag mest chillat, sovit mycket, druckit mjölk från bröst och flaskor, gungat loss i liggstolen.
Fast just det, jag hade jäkligt ont i magen ett tag också. Inte alls kul. Gaserna härjade och magen svällde upp som en sufflé. Svårt att sova var det, svårt att ens vara still ibland. Och värst av allt: svårt att äta. Så sjukt frustrerande att knappt få i sig nåt när man är helt vrålhungrig och bara vill frossa loss.

Men bortsett från det har det varit en najs inledning.
Eller förresten, själva inledningen var ju allt annat än najs, alltså själva resan ut. Det var riktigt obehagligt, som att … nej, jag orkar faktiskt inte gå in på det. Inte än i alla fall. Kanske senare.

Hur som helst, jag har det fint nu, sover en hel del, softar i liggstolen. Ovanför liggstolen, på alldeles lagom avstånd, hänger mina närmaste kompisar (utöver de lila ugglorna). Ett lejon, en elefant, en zebra och en tiger. En gång var zebran borta. I stället hängde där en otäck varelse med spegel undertill och prasslande vingar i rosa, grönt och blått, som nån psykedelisk mix mellan geting och påfågel. Riktigt obehaglig. Jag skrek allt vad jag var värd, och nästa dag var zebran tillbaka. Hen är trevlig, zebran. De andra också.

En nackdel har de emellertid, alla mina kompisar. De inte säger inte nåt. Hel tysta är de. Pratar gör däremot närapersonerna. Mest mitt på dagen, sen avtar det liksom under eftermiddag och kväll. På natten säger de ibland ingenting alls. Det är nästan lite spooky. På morgonen tar det också ett tag innan orden börjar trilla ur dem ordentligt.

Närapersonerna ja, de är ett par riktigt sköna lirare. Det finns en hel del att berätta om dem, men det sparar vi till en annan gång, för nu har jag redan skrivit alldeles för långt. Ska försöka hålla det kortare, men ni vet hur det är när man liksom kommer igång och det bara flödar på, som en alpbäck en tödag i april.

Jaja, nog nu. Dags att käka lite, sen ska jag hänga på skötbordet, se om jag kan få till den där rullningen idag.