Kategori: Okategoriserade

Klockan är fem på självaste nyårsafton, och gissa vem som är uppe med tuppen?
Ja, inte är det närapersonerna i alla fall, hahaha.
Endast Gumman är vaken och ligger här i spjälsängen och viftar med armarna och väntar på att nåt roligt, intressant, spännande eller egentligen vad som helst ska hända.
Tur att man har bloggen i såna här lägen.

Jag skulle vilja passa på redan såhär i vargtimmen att tacka min familj och alla mina vänner, följare, kunder, partners och sponsorer för ett gott samarbete under 2017. Jag önskar er alla ett riktigt gott nytt år och ser fram emot ett likaledes stimulerande och lukrativt samarbete under 2018.
Tänk på att välja svensk oxfilé, ta små klunkar av bubblet och så minst 30 meters säkerhetsavstånd vid eventuella fyrverkeriuppskjutningar tack.

Kram på er!

Jaha, klockan är halv fem på julaftons morgon och här ligger jag och är vaken och sysslolös, tipp tapp, tipp tapp, gläns över sjö och strand.
Tur att man har bloggen i såna här lägen.

Jag skulle vilja ta tillfället i akt att tillönska min familj och alla mina vänner, följare, kunder, partners och sponsorer en synnerligen fröjdefull jul. Tänk på att välja ekologisk skinka, ta det lugnt med glöggen och shoppa inte upp hela julbonusen under mellandagsrean, haha. Själv ska jag mest chilla, pausa från bålträningen, sova ut. Det snackas här hemma om att jag kanske ska få smaka lite på julmaten också och det ser jag fram emot med skräckblandad förtjusning.

Kram på er!

Jaha, det lackar så smått mot jul, och nu har det gått ett rätt så ansenligt antal veckor sen allting började.

Och hittills har det varit rätt soft måste jag säga.
Jag hade i och för sig en förkylning alldeles i början. Maxat otrevlig historia. Svårt att andas, svårt att sova. Närapersonerna var på mig som hökar och spolade vatten i min näsa och sög snor med en plastslang. Fy för den lede!

Men annars har jag mest chillat, sovit mycket, druckit mjölk från bröst och flaskor, gungat loss i liggstolen.
Fast just det, jag hade jäkligt ont i magen ett tag också. Inte alls kul. Gaserna härjade och magen svällde upp som en sufflé. Svårt att sova var det, svårt att ens vara still ibland. Och värst av allt: svårt att äta. Så sjukt frustrerande att knappt få i sig nåt när man är helt vrålhungrig och bara vill frossa loss.

Men bortsett från det har det varit en najs inledning.
Eller förresten, själva inledningen var ju allt annat än najs, alltså själva resan ut. Det var riktigt obehagligt, som att … nej, jag orkar faktiskt inte gå in på det. Inte än i alla fall. Kanske senare.

Hur som helst, jag har det fint nu, sover en hel del, softar i liggstolen. Ovanför liggstolen, på alldeles lagom avstånd, hänger mina närmaste kompisar (utöver de lila ugglorna). Ett lejon, en elefant, en zebra och en tiger. En gång var zebran borta. I stället hängde där en otäck varelse med spegel undertill och prasslande vingar i rosa, grönt och blått, som nån psykedelisk mix mellan geting och påfågel. Riktigt obehaglig. Jag skrek allt vad jag var värd, och nästa dag var zebran tillbaka. Hen är trevlig, zebran. De andra också.

En nackdel har de emellertid, alla mina kompisar. De inte säger inte nåt. Hel tysta är de. Pratar gör däremot närapersonerna. Mest mitt på dagen, sen avtar det liksom under eftermiddag och kväll. På natten säger de ibland ingenting alls. Det är nästan lite spooky. På morgonen tar det också ett tag innan orden börjar trilla ur dem ordentligt.

Närapersonerna ja, de är ett par riktigt sköna lirare. Det finns en hel del att berätta om dem, men det sparar vi till en annan gång, för nu har jag redan skrivit alldeles för långt. Ska försöka hålla det kortare, men ni vet hur det är när man liksom kommer igång och det bara flödar på, som en alpbäck en tödag i april.

Jaja, nog nu. Dags att käka lite, sen ska jag hänga på skötbordet, se om jag kan få till den där rullningen idag.

Häromdagen var det, svårt att säga exakt när.

Jag låg på skötbordet, log och gjorde mig till, allt för att få ligga kvar så länge som möjligt, för jag gillar verkligen att ligga där, bara veva med armar och ben, njuta av blöjfriheten, kissa lite om andan faller på. En av närapersonerna har fixat fint med ett par virkade lila ugglor som dinglar från en fasttejpad grillpinne. Perfekt höjd, och de ser helt sjuka ut underifrån de där ugglorna. Men de är snälla, det är de.
Hursomhelst, häromdagen när jag låg där hände nåt riktigt fett, en milstolpe i min utveckling om jag får säga det själv. Jag vevade på som vanligt, jobbade med bålmusklerna, och då, rätt vad det var, rullade jag runt från rygg till mage. Det kom liksom från ingenstans, utan att jag ens försökte. Jag har ju tränat på det här i veckor nu, gungar i sidled, pendlat med armarna. Utan att lyckas. Men nu bara hände det. Out of the blue liksom. Så sjukt najs.

Närapersonen höll på och fipplade med papperskorgen när det hände, och hen såg rätt förvånad ut när hen vände sig om kan jag säga. Förbluffad på ett lite starstruck sätt. Sa att jag var duktig, bra jobbat, och så vidare, klappade mig på ryggen och viftade med den där läskiga rosavita miniåsnan i nyllet på mig.
När jag väl hade hamnat på mage lyckades jag inte ta mig tillbaka till ryggläge igen, och det var väl ett litet minus i kanten, men ändå, så mäktigt.
Respekt liksom.

Och nu? Hur går det nu med rullandet?
Inte alls! Jag kommer inte ihåg hur jag gjorde, har försökt i flera dagar (tror jag) att få tillstånd samma manöver men det är som förgjort. Det bästa jag har åstadkommit är att hamna i nån märklig position på sidan med armen låst under kroppen, och det kan du ju föreställa dig hur bekvämt det är.
Men men, jag övar på, ingen ko på isen och så vidare.
Jag ska nog få kläm på det.